lördagen den 15:e juni 2013

Oh whatever makes her happy on a saturday night

Mina barn är här och jag har hunnit med att få ett utbrott och kastat pengar i golvet så att den ena började gråta. Blev rädd.
Alltså efter sådana ryck? Jag får sån ångest. Sådant gruvligt dåligt samvete. Jag gör det jag kan, försöker förklara, ber om ursäkt, pratar om känslor och ilska. Men ändå. Det tynger mig. Och det SKA det väl göra.
Men vi pratade fint. Lilla ungen och jag gick ut på stan sen, hand i hand, och pratade om ilska, jag frågade om han känner igen känslan, för han får också sina utbrott. Han log och sa "ja men du ska ju föra ett gott exempel!" och sen har vi skämtat om det en massa.
 Det ligger dock kvar.

Annars? Oro inför hur jag ska roa dessa barn hela halva sommaren utan tomt och en bra ekonomi. Men nog ska det gå. Det måste gå. I vår tvåa. Ångest där också. Över att allt jag kan erbjuda barnen är en tvåa där de måste dela rum med mig. Ångest över att vi ska gå varandra på nerverna i denna lilla lya.
I går gick vi upp på vinden i vårt hus för första gången. Det var superspännande och fint där uppe. Det finns bara tre lägenheter i hela huset, resten är affärer, så vindsutrymmena stod mest tomma. Och mest spännande av allt, rakt ovanför vårt kök var det ett inrett vitmålat rum, det var låst men vi kikade genom nyckelhålet. Det var liksom FÄRDIGT men helt tomt. Jag började genast drömma om att be hyresvärden ta upp ett hål i kökstaket och sätta in en enkel trappstege, så kunde jag ha SOVRUM där! Well. As if.

Mina barn ligger på min säng och kollar på knasiga klipp på youtube och skrattar så mycket att nioåringen utbrast "I am laughing so much I threw up a little bit in my mouth".

Vi har ätit carnitas, guacamole och pico de gallo. Vi har gått en promenad. Vi har byggt lego.
 Och jag känner mig ensam. Är man två vuxna har man alltid vuxet sällskap, på  något vis. Hur det än är. Är man ensamstående morsa blir det så tydligt om man inte har någon att vara med. Alla har fullt upp med sitt eget och alla stadsbor jag tycker om är bortresta.

Men! Idag har jag pratat i telefon om meningen med livet. Vi kom fram till att det handlar om att göra roliga saker. Leva. Älska, skratta, gråta. Precis så! Banalt men fint.



2 kommentarer:

snr78 sa...

Jag tänker att det låter fint och så tänker jag att det är skönt att känna igen sig i en himla massa känslor. I otillräckligheten och vad jag gissar är jämförandet med andra i vad det är man kan "erbjuda" sitt barn. Kram från en som också sitter i en tvåa med barn (inte två dock, ett. Men där har vi också en annan slags ångest).

Anno sa...

Kram! Jag tycker du är finast och tro mig, as a divorce kid som bodde med mamma, det räcker att du försöker. <3

ps: Ang dåligt samvete som förelser tycker jag du ska lyssna på Hannah & Amandas senaste podcast.