Bebisar i all ära, men det är himla gott när barnen är lite större och klarar sig själva lite mer. I går efter middagen - som bestod av korv, hummus, vitlöksdipp samt grönsaker och ostkuber - försvann barnen till sina spel eftersom det var speldag, min hubbie och jag satt kvar vid köksbordet länge och pratade och blandade coca cola med rödvin och sen satt vi som så många gånger förr och lyssnade på Abbey Road och lovprisade Ringos trummor och alltihop och sen tog mannen fram gitarren och så spelade vi lite och sen ringde han sin bästis och tokgarvade långa stunder och jag satt i vardagsrummet och log när jag hörde skratten och så spelade jag lite Super Mario Bros 3 under tiden.
Och barnen som ju som sagt är ganska stora, de tar små utvecklingssprång varje dag, nästansjuåringen som har kunnat bokstäver länge och även har kunnat läsa litegrann men inte varit så intresserad i övrigt, börjar självmant skriva lite, han skrev RITA INTE på ett stort papper som lillebror inte skulle rita på, och han ritar jättedetaljerade rock-teckningar och fyraåringen väcker oss varje morgon med att säga vad klockan är, och det blir alltid rätt, i morse var hon "Sju och femtiofyra" och då tyckte han att det var dags att gå upp.
Fyraåringen har anlag för att imitera, har jag märkt under långa stunder då han bara vill härmas och jag utnyttjar detta för att se vad han kan säga. Han kan till exempel helt klockrent säga "MURDER" på skotska, som Maggie i Extras, och det låter vansinnigt roligt varje gång han rabblar MORDORRR med stenhårda r. Nyss badade vi och då testade jag om han kunde lite Norrköpingsdialekt och det kunde han också. "Have you ever considered eating a worm?", också en Maggie-fras, är lite för lång men WORRRM får han till apsnyggt.
Och sexåringen kommer och visar upp en teckning och pratar om "vargen som vaktar Hades ingång" och han har jättestora snygga framtänder nu och är så stor, så stor.
Och jag vet att det är fånigt men det värmer lite extra att de gillar musik så himla mycket och snappar upp så lätt, det låter säkert oerhört pretto men det är väl inte konstigare än att en sportgalning tycker att det är roligt när barnen kan alla fotbollspelares namn och så vidare, men det är så härligt när alla tre gossarna (min man inkluderad alltså) börjar sjunga Fleet Foxes-stämsång helt spontant eller fyraåringen börjar vråla NO - SLEEP - TIL BROOKLYN! eller när äldsta gossen vill att jag ska sjunga Kings of Leon-låtar vid läggdags. Och båda skriksjunger "jag e en vampyr jag suger och spyr" och fyraåringen har snappat upp Ebba Grön-fraser och skanderar med mörk röst "samma saaak händer i morgon". Eller Die Mauer, som har fått dem att intressera sig för Berlinmuren. "Hur hög var den egentligen?" Ja. Det ÄR härligt.
