the clouds in your eyes

I går sa yogaläraren "sätt hälen mellan slida och anus". Det var ju... skönt. Eller, mest roligt. Jag fnissade lite för mig själv och tackade för att jag inte har någon bästis med mig på yogan för en blick åt något bästishåll hade säkert lett till fnissexplosioner.

I bland tänker jag på den där metern. Den Äkta Metern. Inlåst i ett skåp i Paris. Eller något sådant. Jag orkar inte googla just nu. Bara fantisera fritt om hur den ligger där på en blå sammetskudde och är the one and only meter. Putsas en gång per år av en puckelryggig liten fransk man med mustasch, som har fått noggranna instruktioner att inte putsa för hårdhänt. För nöts den för hårt blir den ju för kort. Det går ju inte, att The Meter är 99,78 centimeter!

I många år har jag tragglat på om hur jag gillar hösten. Ja, det gör jag, i kanske en månad. November HATAR jag och när jag tänker på vår, på april och maj, blir jag så matt i knäna och längtar så intensivt tills när allting börjar leva igen. Det behöver inte vara varmt. Det behöver bara börja leva. Jag undrar hur det ska gå att stå ut med den här misären. Med gin och tonic, varma filtar, långa bad, gladpunk, barnskratt och serier?

Ja. Det blir bra.