kalvenkalvenkalven

Nä, det här går inte. Jag måste blogga lite mer.

Men mitt liv är ganska fullt just nu: det är jobb och det är promenader och ystra barn och utflykter. Och just idag är jag sugen på antingen indiskt eller thailändskt så jag försöker känna mig fram till det vad det får bli till middag.

En del av mitt liv är ju kalven. En ganska liten del, så tillvida att det inte tar mycket tid, men de senaste dagarna har jag skött matningen, jag har gått ut i hagen och ropat lite och så har hon kommit travande efter mig hem till mjölken. I dag gick hon precis bakom mig på kostigen och sen rejsade hon ikapp mig och så in på stigen igen, så att hon gick framför mig och väl där drog hon ner på takten och gick helt sävligt så att jag fick klia henne bak på svansroten (länden? ryggen? röva?), men när jag försökte smyga i fatt henne och gå först rejsade hon än en gång. Hon ville vara först! Ett tag sprang vi kapp. Sen studsade hon omkring mig ett tag också. Hela övriga gänget var kvar låååångt ute i hagen, men det brydde hon sig inte om, det var mig hon skulle gå med. Det är så SWEET, hon är lite tam, hon är som en rolig hund. När man har köttdjur är det inte självklart att man lyckas rädda kalvar vars mammor inte vill veta av dem, därför är det extra roligt att hon är yster och glad och hela två månader nu. Och hon har på egen hand ätit upp 25 kg mjölkpulver och är nu inne på sin andra säck.

En stukad fot har hon haft också, då såg det också illa ut ett tag. Men ja, en överlevartyp, det är hon. Sötnosen.