This sofa ain't big enough for the both of us

I dag drömmer jag om den där lilla ettan, på kanske 32 kvadrat, som skulle kunna ligga lite behändigt ovanpå vårt hustak, och den skulle bara vara MIN, dit kunde jag gå och strö kläder omkring mig och sitta och glo på tv och äta saker ur konservburkar. Champinjoner, makrill i tomatsås, haricots verts.

Jag tittar aldrig på tv längre. I går satte jag mig dock i soffan och såg på Cityakuten, det kändes helt konstigt och ovant, som om soffan inte längre var min. I den låg chipssmulor - äckliga Pringles - och barnstrumpor och så låg det lite plastgubbar på soffbordet. Pokemon och Gormitti och Ben 10. Det är bara en tidsfråga, snart kommer jag inte att veta namnen på dem längre. Och så är det intorkat barnsnor på själva armstöden.

.... och så kom vi hem från dagis och barnen börjar direkt att bråka, jag är en trött och sur mamma antar jag, jag vill sätta igång någon punk på stereon och höja så att jag slipper höra gnölet.
"vi KAAAAN väl äta mackor till middag, SNÄÄÄÄÄÄLLLA mamma", säger femåringen gnöligt, "NU GÅR JAG OCH SÄTTER PÅ TV:N" vrålar sjuåringen och sätter upp hakan i vädret och stirrar mig stint i ögonen. Sen hotar han lillebror med stryk och nu brottas de och flinar båda två så nu går jag ner och lagar mat.