Jag har en text inom mig som vill ut. Den är ingen pik till de få av mina vänner som läser. Det är osorterat, det är ostrukturerat, det är mina tankar.
Jag tänker på vänskap. Jag anser mig vara rik på vänner. Jag har en hel hög med vänner jag kan anförtro mig åt. Om det ligger i unik vänskap eller mest min förmåga att anförtro mig (ibland) för lätt kan man fundera över. Jag har hur som helst fina vänner. Jag har rentav så många bästisar att hela ena handen går åt när jag ska räkna dem.
Nu ett halvår efter separationen börjar jag liksom vakna ur en dimma. Och då kommer tankarna. Vad hände? Hur gick det till? Och i efterhand känner jag mig ensam. Jag känner inte att jag hade några starka händer som tog hand om mig. Jag har kanske en romantiserad bild från amerikanska filmer om hur väninnorna åker hem och liksom tar hand om den drabbade. Kramar, håller om, lägger filt. Har med sig matlådor. Gråter tillsammans.
Jag vet, jag vet, alla har fullt upp. VERKLIGEN. Det är så, alla har fullt upp med sitt, hela tiden, och många av mina vänner bor inte här. Det hade varit lättare om de gjorde det.
Men jag tänker att så lite betyder så mycket. Ett kuvert, ett kort, en chokladbit, en tidning, ett par vänliga ord, ett spontant sms. Och jag vet att jag framstår som en riktig jävla bitter cyniker nu, som om jag tigger om nåt, men jag måste få tänka. Reflektera. Jag vet inte hur jag skulle vara om någon av mina vänner skilde sig. kanske säga "hör av dig om du vill nåt" men sen uppfyllas av mitt eget igen. Troligen. Kanske.
När en kompis mådde dåligt för ett bra tag sen skickade jag ett kort, en bok och lite choklad. Hon blev så JÄVLA glad att hon grät och jag tänkte på hur lätt det är att glädja någon, ge en liten puff, en strimma hopp, med en så banal grej, och jag tänkte på varför man inte gör det oftare.
(Jag vet att det är osmakligt att nämna hur himla duktig jag är; det är jag inte, jag är ganska dålig och inkonsekvent på att komma ihåg födelsedagar och ringa folk. Men ibland så gnistrar jag till.)
Jag mailade de flesta när det hände. Jag fick fina svar, jag fick "hör av dig om du behöver nåt". Men inte gör man det? Inte är man duktig på att höra av sig och rapportera mitt under brinnande känslostormen. Jag var för mesig för att be om flytthjälp. Jag har inte ringt nån och grinat och sagt "kan du komma hit och hålla om mig för jag håller på att gå sönder". Men om jag hade gjort det? Vad hade hänt? Jag befarar att alla hade varit för upptagna, "Vi ska bort den helgen"; "grannarna kommer hit, vi ska grilla, det är bestämt sen länge"; "Kalle har handbollsmatch då".
Som sagt - ingen skugga över mina vänner. De har varit fina allihop. Vi har mailat och vi har pratat. Jag har ett stort bekantskapsnät så socialt umgänge har det inte varit brist på, men de nära vännerna. Gud vad jag saknar dem. Gud vad jag kan önska att nån hade skickat ett kort. Ringt och sagt "i helgen kommer vi upp och gör nåt roligt med dig så du kommer på andra tankar".
Min bror kom hit en gång i början och hjälpte mig med en sak. Efter att jag hade lovat att betala bensinen. Det är rimligt. Men det sved i hjärta och plånbok. Ja, faktiskt lite.
Min mamma är det som har sett mig på värsta botten. Som har stått där som en stark och stolt fura, som rent fysiskt har varit där när min gråt har varit bottenlös och jag har klamrat mig fast vid henne. Hon har varit där på alla vis.
Mina allra närmaste har ju vetat att jag har det ganska bra ändå. Och de har velat mig allt gott och jag älskar dem för det. För att de förstår, för att de stöttar. Men de som inte vet att jag reder mig ganska väl?
Jag reder mig. Och kanske har jag FÖR hårt betonat hur bra och sansad den här separationen är. Ja, men ändå? Det är en stor grej. Jag har brutit ihop alldeles för mig själv många gånger, skrapat upp mig själv ensam många gånger. Och om något har jag nästan haft dåligt samvete gentemot vännerna ibland. För att min separation väcker känslor hos andra. För att det ibland känns som att den är mer problematisk för andra än mig själv. Jag känner skuld över att jag pratar för mycket om mig och mitt, för att jag är krånglig och i vägen och har brutit en helvetiskt lång räcka goda vänskapliga parmiddagar. Och jag har haft dåligt samvete för att jag inte har hört av mig så ofta. Det kan jag dock tycka är befängt nu i efterhand. Man ska inte behöva orka det.
Det är en lugn och sansad separation. Men jobbig ändå. Och jag saknar mina vänner. Det är allt. Alla har fullt, det har jag också, jag jobbar varannan helg, allt är helvetiskt svårt att få ihop. Tiden rullar på, alla går som i ide på vintern, och sen pang är det maj och kristi himmelsfärd och valborg och pingst och skolavslutningar och barn som har vuxit en decimeter på en månad som behöver nya skor ny jacka nytt allting. Det är ALLT. Hela tiden. Så är livet.
Men allt får mig att undra,
hur nära ÄR vi egentligen varandra, allihop? När det verkligen gäller?
Och det får mig att tänka
att jag är nog starkare än vad jag faktiskt har anat. Om man får säga så om sig själv.
