måndagen den 20:e maj 2013

I'm no superman

Alltså den här bloggen. Den blir illa behandlad. Men det är livet. Livet, livet. Just nu är jag sjuk (IGEN) och jag gissar att mitt immunförsvar har pajat efter ett halvår av undertryckt kris i kroppen. Jag menar - jag har inte krisat. Bara småkrisat ibland, för mig själv, hemma. Men sen snutit mig och gått till jobbet. Tagit hand om mina barn, börjat jogga, kör whole 30, går på after work (och dricker ramlösa), pratat med vänner, träffat vänner och bekanta på fika/lunch/whatever. Haft en bästis här (det var UNDERBART), liksom KÖRT PÅ. Men nu är kroppen arg och trött och hämnas med infektioner. Halsinfektion och urinvägsinfektion och en mushand som krånglar.
Så. Jag önskar att jag vore SUPERWOMAN jämt men jag är det bara ibland. Ganska ofta rentav.
Nu har jag i alla fall lyssnat på kroppen och förutom att mata den med superfood och extra vitaminer har jag sjukskrivit mig i tre dagar. Nu ska här vilas.

Puss på er tappra själar som finns kvar.

Och jag älskar faktiskt Empire of the suns nya. Kör den på repeat.


torsdagen den 9:e maj 2013

Ya hey!

Jag är väldigt taggad på Vampire Weekends nya skiva, och det mina vänner, var längesen jag var på någon musik alls.



tisdagen den 7:e maj 2013

Veckan i bilder


Tack TACK för alla fina hjärtevärmande och kloka kommentarer på förra inlägget. Jag har inte hunnit svara eftersom jag har ägnat mig åt att vara en god mor.
Snabb recap av veckan:





Jag hängde upp lite grejer på väggen.


Min fashionista-son provade en tjusig väst på H&M.




 
Jag köpte ett plåtdockhus från 50-60-talet på loppis. Milou fick flytta in direkt.


Så här ser min bedrövliga "innergård" ut. En smal gång kring en metallklump. Men jag tänker ta den i anspråk.




Har börjat lite smått.






fredagen den 3:e maj 2013

Osorterat om vänskap

Jag har en text inom mig som vill ut. Den är ingen pik till de få av mina vänner som läser. Det är osorterat, det är ostrukturerat, det är mina tankar.

Jag tänker på vänskap. Jag anser mig vara rik på vänner. Jag har en hel hög med vänner jag kan anförtro mig åt. Om det ligger i unik vänskap eller mest min förmåga att anförtro mig (ibland) för lätt kan man fundera över. Jag har hur som helst fina vänner. Jag har rentav så många bästisar att hela ena handen går åt när jag ska räkna dem.

Nu ett halvår efter separationen börjar jag liksom vakna ur en dimma. Och då kommer tankarna. Vad hände? Hur gick det till? Och i efterhand känner jag mig ensam. Jag känner inte att jag hade några starka händer som tog hand om mig. Jag har kanske en romantiserad bild från amerikanska filmer om hur väninnorna åker hem och liksom tar hand om den drabbade. Kramar, håller om, lägger filt. Har med sig matlådor. Gråter tillsammans.
Jag vet, jag vet, alla har fullt upp. VERKLIGEN. Det är så, alla har fullt upp med sitt, hela tiden, och många av mina vänner bor inte här. Det hade varit lättare om de gjorde det.

Men jag tänker att så lite betyder så mycket. Ett kuvert, ett kort, en chokladbit, en tidning, ett par vänliga ord, ett spontant sms. Och jag vet att jag framstår som en riktig jävla bitter cyniker nu, som om jag tigger om nåt, men jag måste få tänka. Reflektera. Jag vet inte hur jag skulle vara om någon av mina vänner skilde sig. kanske säga "hör av dig om du vill nåt" men sen uppfyllas av mitt eget igen. Troligen. Kanske.
När en kompis mådde dåligt för ett bra tag sen skickade jag ett kort, en bok och lite choklad. Hon blev så JÄVLA glad att hon grät och jag tänkte på hur lätt det är att glädja någon, ge en liten puff, en strimma hopp, med en så banal grej, och jag tänkte på varför man inte gör det oftare.
(Jag vet att det är osmakligt att nämna hur himla duktig jag är; det är jag inte, jag är ganska dålig och inkonsekvent på att komma ihåg födelsedagar och ringa folk. Men ibland så gnistrar jag till.)

Jag mailade de flesta när det hände. Jag fick fina svar, jag fick "hör av dig om du behöver nåt". Men inte gör man det? Inte är man duktig på att höra av sig och rapportera mitt under brinnande känslostormen. Jag var för mesig för att be om flytthjälp. Jag har inte ringt nån och grinat och sagt "kan du komma hit och hålla om mig för jag håller på att gå sönder". Men om jag hade gjort det? Vad hade hänt? Jag befarar att alla hade varit för upptagna, "Vi ska bort den helgen"; "grannarna kommer hit, vi ska grilla, det är bestämt sen länge"; "Kalle har handbollsmatch då".
Som sagt - ingen skugga över mina vänner. De har varit fina allihop. Vi har mailat och vi har pratat. Jag har ett stort bekantskapsnät så socialt umgänge har det inte varit brist på, men de nära vännerna. Gud vad jag saknar dem. Gud vad jag kan önska att nån hade skickat ett kort. Ringt och sagt "i helgen kommer vi upp och gör nåt roligt med dig så du kommer på andra tankar".
Min bror kom hit en gång i början och hjälpte mig med en sak. Efter att jag hade lovat att betala bensinen. Det är rimligt. Men det sved i hjärta och plånbok. Ja, faktiskt lite.
Min mamma är det som har sett mig på värsta botten. Som har stått där som en stark och stolt fura, som rent fysiskt har varit där när min gråt har varit bottenlös och jag har klamrat mig fast vid henne. Hon har varit där på alla vis.

Mina allra närmaste har ju vetat att jag har det ganska bra ändå. Och de har velat mig allt gott och jag älskar dem för det. För att de förstår, för att de stöttar. Men de som inte vet att jag reder mig ganska väl?
Jag reder mig. Och kanske har jag FÖR hårt betonat hur bra och sansad den här separationen är. Ja, men ändå? Det är en stor grej. Jag har brutit ihop alldeles för mig själv många gånger, skrapat upp mig själv ensam många gånger. Och om något har jag nästan haft dåligt samvete gentemot vännerna ibland. För att min separation väcker känslor hos andra. För att det ibland känns som att den är mer problematisk för andra än mig själv. Jag känner skuld över att jag pratar för mycket om mig och mitt, för att jag är krånglig och i vägen och har brutit en helvetiskt lång räcka goda vänskapliga parmiddagar. Och jag har haft dåligt samvete för att jag inte har hört av mig så ofta. Det kan jag dock tycka är befängt nu i efterhand. Man ska inte behöva orka det.

Det är en lugn och sansad separation. Men jobbig ändå. Och jag saknar mina vänner. Det är allt. Alla har fullt, det har jag också, jag jobbar varannan helg, allt är helvetiskt svårt att få ihop. Tiden rullar på, alla går som i ide på vintern, och sen pang är det maj och kristi himmelsfärd och valborg och pingst och skolavslutningar och barn som har vuxit en decimeter på en månad som behöver nya skor ny jacka nytt allting. Det är ALLT. Hela tiden. Så är livet.

Men allt får mig att undra,
hur nära ÄR vi egentligen varandra, allihop? När det verkligen gäller?

Och det får mig att tänka
att jag är nog starkare än vad jag faktiskt har anat. Om man får säga så om sig själv.


söndagen den 28:e april 2013

Helg

Så ringer mitt stora barn mig ganska sent på lördagkvällen, pappa och lillebror sover, och han ringer och har en idé om en utflykt vi kan göra nästa helg, vi pratar om de billiga tågbiljetterna jag har köpt, och han säger med liten röst att han saknar mig jättemycket och mina tårar börjar nästan trilla, fast glädjen är större, och jag säger något mjukt och vi pratar vidare litegrann och sen säger vi puss och kram och hejdå. Och längtan sitter i bröstet, men inte taggig och skavig, bara varm och gråtmild och fysisk, jag vill krama honom, min bängliga elvaåring, borra ner näsan i hans hår och ordvitsa hit och dit och bildgoogla golden retrievers och grumpy cat i flera timmar.

Och jag slänger avocado, limesaft, koriander, chili, salt och peppar och lite vatten i mixern och får en gudomlig dressing som smakar som guacamole fast hetare och förstås rinnig. Efter att ha sett Jamie Oliver i Amerika, jag köpte dvd-boxen billigt från Tjeckien, så omslaget är på tjeckiska. Jamieho står det där. Bara det en muntration i sig! I alla fall så blir jag vansinnigt inspirerad. Och jag har snitsat ihop en pico de gallo och lite huevos rancheros. Fast det var inte Jamies förtjänst utan enbart min egen.





fredagen den 26:e april 2013

puss

Men hej lilla dammiga blogg!
Jag är nykär i Grouplove, kör en ny omgång whole 30 (tack Linnéa för inspiration så här på förhand), jobbar röven av mig och tänker på hösten då jag ska jobba DAGTID! Inga helger!

Och så har jag gått loss på sj.se och köpt superbilliga biljetter, jag drogs liksom med och beställde först biljetter till mig och barnen mitt i juli, till Göteborg, för typ 500 kronor TUR OCH RETUR från frickin' Norrland där jag bor. Jag bara glömde en detalj: boende. Tittar på boende nu, alltså. Vandrarhem för cirka 2000 kronor. Så. Lite is i magen. Jag kollar sen.

Och sen beställde jag tågbiljetter till mamma, mig och barnen till Köpenhamn ett par veckor senare. Hotell likaså! Heja billiga tågbiljetter och heja coophotellpremie! Nu måste jag vara förnuftig och ekonomisk som en gnu resten av tiden fram tills dess. Vet inte om det går. Blir lite nervös i magen och hjärnan men tänker att det går.

Det är vår. Jag har converse. Jag joggar lite smått. Tänker att jag borde skaffa mig en ny blogg. Nyttåfräscht!

fredagen den 12:e april 2013

Bara för att

Hittade en listan hos Sandra.

vilket är ditt mest använda ord denna vecka?
fiffa. jag råkade säga det en gång och sen har jag använt det flera gånger. typ pilla, piffa, snygga till, leka. "jag fiffar ihop lite bullar. jag vill gärna fiffa med den här sidan lite till."
har du någon fobi?
ormar, skulle väl det vara. men inte så att jag börjar gråta när jag ser en på bild. och idag har jag fobi mot versaler tror jag.
vad är det godaste du har ätit hittills i veckan?
hamburgare och pommes.
vad är det finaste någon har sagt till dig idag?
jag har hört många fina saker men inte trott på en enda. Min mamma sa att jag är bra och värdefull när jag klamrade mig fast vid hennes axel och grät.
när kände du dig riktigt nöjd med dig själv senast?
förra veckan när ett par chefer kom och sa att de vill ha mig till en ny tjänst i höst. En ny som är mer inriktad på exakt det jag vill göra. Men det är läskigt också.
vad tror du kommer bli roligast i helgen?
I morgon ska jag träffa en vän jag inte har träffat på länge. Vi ska gå på loppis och äta sushi.
vilken är din pepplåt för tillfället?
"Everyone's gotta get high" med Grouplove tror jag.

vad har du sysselsatt dig med då du har haft dötid i veckan?
Jag har nästan inte haft någon dötid. Jo i måndags. Mellan jobb och att mina barn kom hem. Då bakade jag gifflar och pizzabullar. Stor succé.
har du gjort/kommer du göra något i veckan som du inte gjort förr?
bakat pizzabullar.
vad oroar du dig för?
att jag kommer ångra separationen. att jag kommer inse att jag är en bitch med för höga krav.
vem är den kändaste personen du har sett på senaste tiden?
verkligen ingen alls.
vad har varit mest förvirrande på senaste tiden?
livet. sorgen. gråten. Jag tänker att jag har PMS jämt eftersom jag känner mig ledsen nästan jämt.
har veckan varit bra än så länge?
jobbmässigt har den varit ganska kul, förutom i går då jag stressade ihjäl mig och råkade radera ett viktigt dokument. privat har den varit rätt hemsk. Särskilt igår och idag. Måndagen var fin. Då var jag med mina barn. Vi beställde varsin pryl på society6 och tittade på Pirates of the caribbean 2. Jag har köpt en ful sjuttitalscykel till min ena unge för 400 kronor. Till den andra har jag fått en cykel. Så snart ska vi cykla i stan. Det blir fint.